Så sitter jag här, småfull och med en vilja att förmedla mina känslor till ingen och ingentinget. Jag skriver nästan bara när jag är full, så är det. Och jag har inget vettigt att säga. Jag har samma livsångest som de flesta. Har jag tagit rätt beslut, har jag rätt jobb, rätt kille, rätt vänner etc etc. Har jag gjort det bästa av mitt liv. Nej, men jag är på rätt väg iaf. Men alla dessa åsikter/kommentarer om mina åsikter snarare, suger. För vad annat är livet som #bloggare# än att ordbajsa och snacka meningslös skit som ingen annan vill läsa eller har intresse av att läsa i vilket fall.

Lite information om mig. Jag gillar film (det mesta går ner i strupen), samt litteratur - mer selektiv här, koncentrerar mig på specifika författare som de flesta förmodligen INTE känner till. Tanith Lee är en stor favorit.

Jag är anti-blogg. Jag tror inte på konceptet. Ingen läser ändå, vem fan orkar. Så detta är  bara för mig själv. Ett sätt att skriva ner min medelsvenssonångest och med lite behjärtansvärt hopp om att NÅGON kanske läser och bryr sig. Men det tror jag inte egentligen så det spelar ingen roll.

Jag gillar akvarium - fiskar - också. Och att skriva egna berättelser. Men jag känner mig hämmad. Det finns alltid en kompromiss att ta hänsyn till. Vad jag är trött på detta. Jag vill bara supa skallen av mig och vakna upp ensam. Inga kommentarer om att jag inte, typ, vikt tvätten. Hallå?

Jävla patetiska liv.